Kartografen

Att ta Kaisa med på en resa kräver vissa förberedelser. Det skall finnas en vis ordning i tillvaron. Optimism och tro på att saker nog alltid brukar ordna hör inte hemma i hennes universum. Den primärä förberedelsen som alla andra är underställd är att hjälpa henne uppleva att hon är fru över situationen. Inga spontana överaskningar här, tack så mycket!

Lättast går detta mål att uppfylla genom att ge henne en karta i handen. Kartan sätter hon därefter i cykelns framväska, som har ett speciellt vatentätt fack just för detta ändamål. Nu kan hon under dagens lopp lätt hålla koll på vilken by som kommer näst, och vilket nummer vägen vi befinner oss på har. (Att denna information också finns tillgänglig i de så kallade vägskyltarna är av ringa värde för Kaisa.

Eller nej, de har ett värde. De fungerar som konfirmander för hennes felfria och detaljerade planers funktionalitet. Hur väl styr inte vår lilla dam den omringande, kaotiska världen?

Men ett alvarligt fel vore att tänka sig att vilken som helst karta duger. De har jag bittert fått erfara. Att jag ens kom på tanken att erbjuda henne en gratiskarta som jag nappat upp på en mack höll på att kosta mig livet. Ett misstag jag inte gör om. Men även köpta kartor kan bli underkända av ett brett sortiment av brister. Så som att de saknar information över huruvida vägen är av grus eller asvalterad. Nog en viktig sak att veta, men jag har svårt att tro att svenska vägverket faktiskt ännu på 2000-talet skulle gruslägga sina huvudleder.

Men frid vare i huset, vi hittade slutligen en ytters detaljerad karta över södra Sverige. Jag har inte studerat den dessmer (det är som sagt Kaisas revir) men jag lever under uppfattningen att man faktiskta till och med kan avläsa de olika husens invånares namn i den. Men gör den frun glad, så skall jag icke klaga.

Nu återstår bara att hitta en liknande karta för Tyskland. Och en för Frankrike. Fortsätter detta kommer vi att vara tvugna att lämna sovsäckarna på nästa övernattningsställe för att få rum för allt detta pappersmaterial. Ack o ve!

Ps. Kaisa genomgick en sann skärseleld då hon insåg att det mellan staden vi startade ifrån och kartans begynnelse låg ett otecknat område på nästan fem kilometer. Försök till att trösta henne genom att påpeka att det nog antagligen i båda fallen faktiskt med stor sannolikhet var samma väg nummer 23 föllo för döva öron.

Ps2. Att kartan stöder verkligheten är ett givet faktum. Men även detta faktum har sina brister, så i riktigt kvistiga sammanhang tyr sig Kaisa till sin GPS. Uppe i himlen finns någon som ser över dig, min käraste!